Tillbaka till projekt

2020


Europa


GAPF

Regnbågsfonden medarrangör till Fadimedagarna 2020

För första gången fokuserade Fadimedagarna genom en Internationell konferens i riksdagshuset på hur homo-bisexuella och transpersoner drabbas av hederskultur och hedersvåld i det svenska samhället.

Konferensen arrangerades av Gapf i samarbete med Regnbågsfonden.

Fadimedagarna 2020

För första gången fokuserade Fadimedagarna genom en Internationell konferens i riksdagshuset på hur homo-bisexuella och transpersoner drabbas av hederskultur och hedersvåld i det svenska samhället. Konferensen arrangerades av Gapf i samarbete med Regnbågsfonden. Regnbågsfondens Jonas Gardell höll invigningstalet, en rad sakkunniga personer i flera panelsamtal och konferensen avslutades med ett tal av GAPF grundare Sara Mohammed innan hon tillsammans med Jonas Gardell tackade för dagen.

Jonas Gardell invigningstalade

I invigningstalet talet berörde Jonas att även om vi i stora delar av västvärlden fått friheter och rättigheter på ett sätt som vi bara kunnat drömma om så ser verkligheten betydligt bistrare ut i övriga delar av världen.
”- Därför kan vi inte låta oss nöjas. Därför måste vi agera. Marschera för de som inte kan marschera. Tala för dem vars röster är tystade, och som i Regnbågsfondens fall, stötta humanitärt, samla in pengar för att hjälpa dem som ingen annan hjälper.

Jonas pratade om problematiken kring unga HBTQ-personer som söker asyl i Sverige eller som lever i Sverige i familjer med hederskultursnormer. Som exempel nämndes att en överväldigande majoritet av svenska HBTQ-flyktingar har upplevt trakasserier på svenska flyktinganläggningar.

Jonas avslutade invigningstalet med vikten av att föra in HBTQ-perspektivet i diskussionen om hederskultur.
– Att våga vara sig själv som homo, bi eller trans, att själv bestämma hur man vill leva sitt liv, är svårt för vem som helst, att göra det i en hederskultur är mångdubbelt svårare, och att vi idag i denna konferens uppmärksammar dessa människor och inte längre osynliggör dem är ovärderligt.

Här kan du läsa Jonas tal

Först av allt vill jag tacka riksdagen som tar emot oss idag, och GAPF som låtit Regnbågsfonden stå som medarrangörer till den här konferensen om hederskultur. I år är temat förstås hederskultur och HBTQ.

Varje år i Prideparaden finns en avdelning som heter Marching for those who can’t. Vi marscherar för de som inte kan. Och det är sannerligen vad vi gör här idag. Agerar för dem som inte kan agera. Talar för dem som inte kan tala.
För det finns länder där blotta misstanken om att någon skulle vilja arrangera ett Pride, utlöser förföljelse.

Länder där förtrycket mot homosexuella är så stort, att myndigheterna, när man anklagar dem, svarar att det inte kan finnas ett förtryck eftersom det inte finns några homosexuella. Länder där homosexuella män misshandlas och torteras av polisen men sedan lämnas tillbaka till sina familjer med budskapet: ”din son är bög”, så att familjerna själva kan döda dem.

Det var därför vi för snart 7 år sedan startade Regnbågsfonden. HBTQ-personer i Sverige, Västeuropa och delar av Amerika har fått friheter och rättigheter på ett sätt som vi bara kunnat drömma om.

Men i all denna frihet finns också en fara. Den att vi nöjer oss. Att vi skapar, får jag kalla det ett HBTQ-Schengen där vi kan gifta oss, gå i parader, vifta med regnbågsflaggor och studera queer-teori. Medan det i stora delar av omvärlden: i Afrika, Mellanöstern, Östeuropa och de länder som utgjorde det forna Sovjetunioen blir allt värre, allt farligare att vara homo- bi och trans.

Som när 54 personer fängslades i Nigeria för att de deltagit i ett gay-bröllop. Eller de 30 personer mellan 16 och 30 år som greps i Iran och sedan riskerade dödsstraff. Eller de två unga män som piskades offentligt i Indonesien för att de älskade varandra, 85 piskrapp var.

Därför kan vi inte låta oss nöjas. Därför måste vi agera. Marschera för de som inte kan marschera. Tala för dem vars röster är tystade, och som i Regnbågsfondens fall, stötta humanitärt, samla in pengar för att hjälpa dem som ingen annan hjälper.

Ganska snart i vårt arbete märkte vi att mer och mer av de pengar vi samlade in inte gick till att åstadkomma förbättringar i sig utan till att akut skydda aktivister från att lynchas. Säkerhetsdörrar, larmknappar, skyddslägenheter, ibland har vi helt enkelt fått smuggla ut aktivister. Det var tydligt att i alla dessa länder var hederskulturen stark och när det kommer till HBTQ-personer gäller hederskulturen inte bara den egna familjen eller klanen utan som i exemplet Uganda – en hel nation.

Och om hederskulturen när det kommer till regnbågspersoner inte bara gäller den egna familjen eller klanen utan en hel nation får hbtq-flyktingar i Sverige givetvis problem när de sätts i en flyktinganläggning med enbart landsmän, alltså just dem som de försökt fly ifrån.

En överväldigande majoritet av svenska HBTQ-flyktingar har också mycket riktigt upplevt trakasserier på svenska flyktinganläggningar.

Det finns något nästan svindlande existentiellt med problematiken kring unga HBTQ-personer som söker asyl i Sverige eller som lever i Sverige i familjer med hederskultursnormer.


De år i ungdomen som vi alla brottas med frågor som ”vem är jag?” ”Hur ska jag leva mitt liv?” eller ”Hur ska jag hitta modet att våga vara den jag är och att tro att den jag är, är något värd?” är kämpiga år för vem som helst, men lägg till att du ska göra dessa upptäckter med vetskapen om att den du sannast och innerst inne är går tvärtemot allt vad dina föräldrar lärt dig, allt du blivit uppfostrad till, allt du har fått inpräntat är hedervärt. Lägg sedan till att du om du är flykting är placerad på boende där homofobin och homohatet blomstrar bland de andra unga asylsökande. När du pratar med handläggarna på Migrationsverket ska du lyckas formulera dig kring frågor du knappt vågat formulera själv, bekänna saker som du knappt vågat säga högt till någon.
Dessutom via en tolk som är din landsman och som du tror tittar på dig med avsmak och förakt när du berättar din historia.

Du vet också att om du berättar och står för den du är med ditt namn och ditt ansikte så kan du aldrig återvända. Inte ens om landet du kommer ifrån får fred och välstånd och dina andra landsmän återvänder. Du är för alltid avskuren.
Också från din familj, dina föräldrar, dina syskon. Du är en skam i deras ögon.

Eller som min iranske vän Shahin, som fått filmer där hans släkt och familj säger att om han någonsin visar sig i Iran igen så strimlar de honom med kniv.

Eller min homosexuella kompis från Sri Lanka som vet att han till slut måste gifta sig med en kvinna från hemlandet. Han vill det inte men han vet också att han inte kommer våga annat än att göra det.

Eller en annan vän som vuxit upp i Jehovas vittnen, och dagen efter han kom ut som homosexuell, besökte hans mamma och pappa honom och hade med sig blommor och tårta.

Medan de fikade var stämningen så konstig och min kompis sa, tänk, det känns nästan som en begravning. Och hans föräldrar svarade: Ja, det är ju det.
Blommorna, tårtan – min vän var helt enkelt bjuden på sitt eget begravningskaffe.

Just den här historien plockade jag upp i romanen och tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, men den är alltså sann och hände inte då, den hände bara för några år sen, här i Sverige. Samtidigt som Torka aldrig tårar utan handskar gick på TV, blev jag för övrigt kontaktad av en 17-årig pojke som vuxit upp i en frikyrkofamilj. Det var i december. Han hade just blivit utsparkad hemifrån utan kläder och med 2000 kronor på fickan och orden: vi vill aldrig se dig igen.

Eller berättade jag om de unga lesbiska tjejer som förtvivlade skriver till mig och berättar om sina självmordsförsök efter att deras familjer eller de församlingar de tillhör velat förändra dem genom omvandlingsterapi?

Självmordsstatistiken hos homo, bi- och trans ungdomar är fortsatt högre än för ungdomar i övrigt.

Att våga vara sig själv som homo, bi eller trans, att själv bestämma hur man vill leva sitt liv, är svårt för vem som helst, att göra det i en hederskultur är mångdubbelt svårare, och att vi idag i denna konferens uppmärksammar dessa människor och inte längre osynliggör dem är ovärderligt.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet som uppnåtts utan politiskt arbete och personligt mod.
Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet som vi kommer att få behålla om inte vi, du och jag, är beredda att fortsätta det arbetet.

För varje människas rätt att liksom Benjamin i Torka aldrig tårar utan handskar få säga ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig.”

Om Regnbågsfonden

Stiftelsens ändamål är att finansiellt hjälpa HBTQ-personer i hela världen, liksom enskilda personer, företrädesvis i länder där HBTQ-personer förföljs och trakasseras av myndigheter, polis och religiösa institutioner.

Stiftelsens medel får inte gå till organisationer eller enskilda som arbetar rasistiskt, antisemitiskt, homofobt, kvinnofientligt eller på andra sätt inte respekterar mänskliga rättigheter.